Upp till 13 km

Enormt glad och motiverad gav jag mig iväg på veckan 20 km runda. Dagen innan hadde regnet öst ner och vägarna och stigarna var tunga av vatten. Det var +10 grader och jag kände att det var näst intill kanonförhållande för mig som brukar få svårt med värmen. Vatten flaskorna kluckande rogivande runt min midja och jag kännde mig väldigt lätt efter förta 5 km.

När jag kommer fram till Henaredalens naturreservat och har precis passerat 7 km så stannade jag till och njöt av naturen i 1 minut och tog 2 klunkar vatten. Från denna punkt börjar min långslinga att bli ordentligt kupperad. När jag tog mig an den första stigningen slog mig tanken att uppförskörningarna som jag brukar ha svårt med på denna slinga gick ovanligt lätt. Visst får jag ordentlig puls på 165 bpm men jag tog mig upp utan att gå och kunde vila i utförslöpningarna.

Jag mötte ett äldre par som var ute och gick som ropade uppmuntrande ord när jag passerade. Snart var jag framme vid 10 km där jag vänder om och mot Malmköping igen. Här finns en liten parkbänk som jag stannde till vid och drack vatten som jag brukar. Kände mig något stel i låren men annars kändes andningen bra och benen pigga.

Tog mig igenom dom första monsterbackarna nästan hela vägen upp springandes, och det käns att mina långpass börjar ge resultat och det sporrade mig.

När jag passerade 13km så kom den där sugande brännande känslan i låren och jag fick håll. Det tror jag bara har hänt en gång tidigare i mitt liv men det är en helt annan historia, halvmaran Örebro 1989. Lite paff stannade jag till nedanför slingans längsta backe drack lite vatten och försökte skaka av mig lite av muskeltröttheten.

Sakta började jag löpa uppför backen men benen svarade inte som de skulle. Jag var helt stum i mina lår. En liten besvikelse började sprida sig när jag linkade uppför backen. Fan jag hadde krampkänning och 7 km hemifrån mitt i skogen.

Det var bara att bita ihop och börja linka hemmåt med stockar till ben, skor som klämde över tår och anklar. Min löparkeps var så blöt och tung av svett att begreppet betongkeps på mig aldrig känts så talande. Jag ni hör ett riktigt h-vete.

Väl hemma efter 2 timmar och 12 minuter, en dusch, stretsch och lite mat känns ändå dagens runda ok. Jag är en erfarenhet rikare och några kallorier närmare mitt första delmål i september.

Hoppas ni får en fortsatt bra helg, jag ska ansluta till barnkalaset hos grannen. Tack älskling för att jag fick prioritera min löpning denna helg.

//J