För er som inte förstår vad jag menar med demoner i detta sammanhang så hjärnspöken, rädsler, inre själsliga låsningar eller bara enkla saker som känns olustiga. Sen om det är sådana demoner som vi måste ta tag i eller inte är ju frågan. Lider vi inte av dom som varför? Finns faktiskt i mitt tycke ett måste att ta tag i dom. De binder onödig energi och oro och du växer som människa.
När jag vid några tillfällen har gjort mig av med mina demoner och utmanat min rädsla så har det ungefär känts som när man var lite och var ledsen eller rädd om vart annat . Kommer ni ihåg den där känslan när det gör ont i magen och snörper åt i halsen men du kan inte gråta inte här. När sedan förlossningen kommer och du vågar att anförtro dig åt någon där du känner trygghet. Du storgråter snörvlar och tårarna bilder salta svidande ränder på kinderna och sen..... Sen är allt över du känner en lätthet i själen och ljus och värme kommer in.
Så är min känsla än idag när jag vågar ta tag i det där som nästan är förbjudet att prata om människor i mellan. Det behöver inte vara så alla bär på dom i lite olika former bara.
Ta hand om er där ute ! Peace Love och Löparskor //J
ps. Petra läser du detta så tack för att du är så modig som människa och vågar skriva om saker för vad dom är. ds.
Vi har alla demoner att tampas med. Åtminstone mer eller mindre. Ibland kan jag önska att jag fick ta över någon annans en stund och lämna mina i utbyta bara för att bli "avlastad". Men det funkar ju inte riktigt så...Undra om vi får nya när vi blir av med de gamla som sitter hårdast fast? Jag hoppas och önskar att du kan döda dina.
SvaraRadera