När jag vaknade upp i morse insåg jag att gubben med kebba hade vaknat, inte bara huvudbonaden på utan den sura minen.
Jag masade mig upp och körde Nathalie till skolan och hem åt lite frukost. Framåt lunch började rastlösheten dra i benen måste komma ut och träna.
Efter lite pluggande och läsande skönlitteratur gav jag mig ut fortfarande sur gubbe i keps, flytta på er snorvalpar här kommer en som kör illa, långsamt och är på dåligt humör ropade mitt inre. Tanken på att en ytterligare vilodag var något jag borde unna mig. Jag vet sen många år att just dom tankarna får mig att bli sådär träligt envis.
Pling sa det i huvudet jag ska ut och pulsa i snön bara som bestraffning för att jag tänkt tanken om vilodag. Herre gud hur barnslig får jag vara vid 45 års ålder =)
Pulsade i snö gjorde jag fy fxx vad jobbigt, efter 3 kilometer kom krampen i vader och lår. Lika långt hem som tillbaka så bara att fortsätta. Ska inte plåga er med allt som for ur min mun under resterande rundan men har jag inte träningsvärk i morgon kommer jag aldrig ha det.
Jag måste göra någonting åt min invishet annars kommer jag att skada mig och det vill jag inte. Hur gör ni med er envishet och när kroppen börjar säga ifrån?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar