I Vildingarnas land en sällsam historia

Nu har jag äntligen sett den filmen från en av mina favoritböcker när jag var lite si så där 7 år. Den var på den tiden då det begav sig lite läskig men magiskt spännande på samma gång. Drömde faktiskt om dessa varelser med skräckblandad förtjusning och det var nog mer åt mardröms hållet. Men tillsammans med boken 'Jag är en varulvsunge' av Gunnel Linde som jag läste i 9 årsåldern är det en av dom få böcker som jag har en relation till som vuxen. Den sistnämnde tackvare Hans Arnolds teckningar.

Historien handlar om en pojke som någonstans i sin besvikelse över sin känsla av ensamhet tar ut det på sin mamma och syster. Någon pappa förekommer inte i historien och jag vet faktiskt inte varför. I alla fall Max som pojken i boken heter tar ut sig rädsla, ensamhet och besvikelse genom att vara en riktig vilding. Inte märkligt vild utan mer protesterar vild. Han rymmer en natt och seglar iväg och möter ett gäng vildingar på en ö. Här träffar han sina gelikar i vildhet och kan leva ut fritt och otvunget..... eller ? Ni får själva se och begrunda.

Först var jag klart skeptisk till filmen den krockade med min syn eller snarare kom i håg av boken. Jag upplevde den inte så 'vuxen komplicerad' som jag upplevde den nu. Vildingen Max har en vuxens relation till sin vildhet lite väl distanserat och otvunget. Hans vildhet väljer han till stora stycken i filmen. Istället för som jag upplever barns relation till det, totalt kompromisslöst och okontrollerbart. Barn kan inte värja sig från sin vildhet och ilska som vuxna kan.

Efterhand släpper mina förväntningar och jag vaggas in i en saga fylld av värme, kärlek, ondska och sorg. Filmens charm ligger helt klart i att inget är datoranimerat utan en traditionell kostymfilm med riktiga skådisar. Till slut så gillade jag filmen och är en av de bästa barnfilmer jag sett på länge. På något sätt speglar den riktiga känslor och värden i livet som både barn och vuxna möts av. Detta möte formar oss till de individer vi är och till människor av kött och blod.

Allt det vanliga tillrätta lagda Disney- och Pixartemat var bort skalat vilket lyfter filmen till något speciellt.

Klart sevärd men jag undrar vad mina barn egentligen tyckte om den, får försöka få någon respons över det i morgon till frukost. Bara att hoppas att någon av de animerade filmerna inte tagit sig an deras uppmärksamhet vid det laget. Svårt att värja sig i dessa tider av ständigt barnprogram visande. Annat var det på Professor Baltazars tid 17:30 till 18:00 i svartvitt TV de ni =)

Peace Love och Löparskor!