Tredje löprundan efter viktminskningsuppehållet i mars och jag trodde jag skulle avlida. Det var länge sedan jag var så seg och trött i kroppen.
Första 2 km var en plåga hjälpligt fram till 3 km, mellan 3- 4:e km gudomligt. Efter den 5 km ville jag bara hem. Jag gjorde något jag inte gjort på länge stannade och vilade jag var trött helt enkelt. Släpade mig hem de sista kilometrarna med kramp i höger baksida vad.
Jag lovar er när jag var hemma kunde jag givit mitt huvud mot att aldrig mer springa igen. Men nu efter mat, tvagning och liniment ser jag fram mot nästa runda igen.
Knoppen är knoppen och kroppen är kroppen och båda hänger ihop som ler och långhalm på mig. När jag är kry i skallen så är jag det i benen och denna gång hjälpte inte mental träning hur jag än fokuserade.
Bara att ta nya tag nästa vecka för nu kommer det fler gäster och mer raketbränsle till kroppen fett och socker. Det är tur att jag bara fyller år en gång per år =)
Peace Love och Löparskor!
Ibland är det så där. Och du, det vänder!
SvaraRadera