måndag 8 oktober 2012

Svårt att inte lägga sig i

Det är märkligt, är jag inte fotbollspappa så är jag gymnastikpappa. Jag kan inte riktigt låta bli att engagera mig i mina barns sportutövande. Undrar hur det låter i andras öron egentligen, det är meningen att det ska var uppmuntrande, men kan nog rejält feltolkas. I alla fall tror jag det så jag försöker dämpa det mesta av det och viskar hellre till barnen i vätskepausen. Ville inte bli en farsa som kommenterar allt och ringer till lagledaren på helgen för att diskutera laguttagningen.

Mitt mål är att mina barn så länge som det bara går, helst över tonåren, aktiverar sig och rör på sig. Sen vilken idrott det är kommer inte att spela någon roll jag kommer vara lika engagerad, peppande och komma med små tips. Det viktiga är inte att dom tar SM-Guld utan finns med i närvarolistan men jag vill gärna att dom utvecklas utifrån sin egen förmåga. Där av tipsen som t.ex. att Nathalie inte använder magmusklerna när hon gör volter eller att Carl inte rör sig mot mål när han vill ha en passning i fotboll.

Att 'se' barn och engagera sig är viktigt oavsett sport eller läxor är jag övertygad om, sen tror jag att tränaren alltid har första och sista ordet. Men att springa runt som fotbollsknatte, typ undertecknad för 100 år sedan, och inte veta vad 'libro' är gör inte att det blir roligt. För vad händer tränaren tar av en av plan, för att han tror jag inte kan spela för att jag jönsar runt och chansar på vad 'libro' är på plan.

Vi kan alltid hoppas att Idrott i vilken form den än utövas 'bara' är en lek men även barn vill vara bäst nu för tiden, och det toppas lag av 6-7 åriga fotbolls spelare. Tyvärr undgår inte stjärnglansens favörer våra barn utan det är målet även för en knatte. Så det är skönt att mina barn inte alltid lyssnas på sin far, hoppas det även gäller laguttagningar och kommentarer från lagkamrater. Det är en svår konst att vara tränare idag så att alla får vara med.

Peace Love och Löparskor!


3 kommentarer:

  1. Balansgång är vad det är. Själv har jag tränat ett gäng flickor i gymnastik från 4-årsåldern till 12-årsåldern. När jag slutade för att min dotter var lite för stor för att ha mamma som tränare slutade hon med. Istället blev det fotboll, där pappan snabbt blev lagledare. Som sagt - svårt att hålla sig borta. Skönt att du har en så härlig och avslappnad inställning dock. Jag har sett alldeles för mycket av föräldrar som söker egen bekräftelse genom sina barns prestationer. DET är kvävande för barnens idrottslust!

    SvaraRadera
  2. Tack och lov så slipper Nathalie mig som tränare i gymnastik skulle se ut det =) Kämpar med balansgången varje dag i veckan då det är hår fint mellan stödjande och dödande. Önskar att mina barn en dag kan säga tack för att du fanns där, det räcker för mig.

    SvaraRadera
  3. Jag är säker på att de kommer att säga just de orden; "Tack för att du fanns". OCH finns. :-)
    KRAM

    SvaraRadera