Livet är fullt med all måsten att lära sig

Inte allt för sällan så reflekterar jag över min egen tonårstid, när jag konfronteras mina barns oförmåga att ta åt sig livets måsten. Vad är då dessa måsten att ta till sig som är så viktiga att få med sig innan barnen flyttar hemifrån?

När jag var barn / ungdom så slet jag med följande i kronologisk ordning

1. Sluta med napp
2. Lära sig simma och cykla
3. Knyta skorna själv
4. Plocka undan efter sig när jag ätit
6. Städa sitt rum (när jag lekt färdigt så städa undan innan jag börjar på något nytt)
7. Lära sig nationalsången
8. Duscha utan att någon påminner mig
9. Bära ner sina smutsiga kläder till tvättstugan (överkurs att själv tvätta men ger plus poäng)
10. Plocka ur diskmaskinen och städa för att få veckopeng
11. Steka pannkakor
12. Bordskick och etikettsregler
13. Lära sig föra i pardans

Inser att detta bara är ett axplock av viktiga saker som är så viktiga så dom kan kallas för existentiella. Det vill säga dom kommer för alltid vara viktiga och existerar för att vi ska kunna leva i ett samhälle.

Idag är jag själv fanbärare för att socialisera mina barn vilket innebär tjat tjat tjat tjat tjat. Det är något jag själv känner igen från min uppväxt. Viljan fanns där men inte minnet i nuet, hela kroppen liksom bubblade av allt annat än måste göra. Rastlöshet och sugrörs seende och en fantastisk förmåga att försöka uppfylla mina tjatande föräldrar präglade min barndom. Det ser jag inte alls hos mina barn vilket är skönt.

Jag inser nu idag hur lite av dessa existentiella värden som har bestått så det gäller välja sina strider. Lever på hoppet att barn inte gör det jag tjatar om utan det jag gör. Är dock helt övertygad om att mina barn inte kommer ha napp vid första kyssen.

Peace Love och Löparskor