Svårt att inte lägga sig i

Det är märkligt, är jag inte fotbollspappa så är jag gymnastikpappa. Jag kan inte riktigt låta bli att engagera mig i mina barns sportutövande. Undrar hur det låter i andras öron egentligen, det är meningen att det ska var uppmuntrande, men kan nog rejält feltolkas. I alla fall tror jag det så jag försöker dämpa det mesta av det och viskar hellre till barnen i vätskepausen. Ville inte bli en farsa som kommenterar allt och ringer till lagledaren på helgen för att diskutera laguttagningen.

Mitt mål är att mina barn så länge som det bara går, helst över tonåren, aktiverar sig och rör på sig. Sen vilken idrott det är kommer inte att spela någon roll jag kommer vara lika engagerad, peppande och komma med små tips. Det viktiga är inte att dom tar SM-Guld utan finns med i närvarolistan men jag vill gärna att dom utvecklas utifrån sin egen förmåga. Där av tipsen som t.ex. att Nathalie inte använder magmusklerna när hon gör volter eller att Carl inte rör sig mot mål när han vill ha en passning i fotboll.

Att 'se' barn och engagera sig är viktigt oavsett sport eller läxor är jag övertygad om, sen tror jag att tränaren alltid har första och sista ordet. Men att springa runt som fotbollsknatte, typ undertecknad för 100 år sedan, och inte veta vad 'libro' är gör inte att det blir roligt. För vad händer tränaren tar av en av plan, för att han tror jag inte kan spela för att jag jönsar runt och chansar på vad 'libro' är på plan.

Vi kan alltid hoppas att Idrott i vilken form den än utövas 'bara' är en lek men även barn vill vara bäst nu för tiden, och det toppas lag av 6-7 åriga fotbolls spelare. Tyvärr undgår inte stjärnglansens favörer våra barn utan det är målet även för en knatte. Så det är skönt att mina barn inte alltid lyssnas på sin far, hoppas det även gäller laguttagningar och kommentarer från lagkamrater. Det är en svår konst att vara tränare idag så att alla får vara med.

Peace Love och Löparskor!