Är vi blyga att ta hjälp eller vill vi inte vara till besvär

Det är lite märkligt tycker jag det här med hur människor reagerar när jag erbjuder mig att hjälpa dom. I tio fall av tio så tackar dom jag men ändå nej. För när det kommer till kritan så bokar dom ingen tid eller helt enkelt inte dyker upp.

Hmm hur ska jag tolka det finns två sidor som jag ser det. Urk du är ingen jag någonsin vill ska hjälpa mig eller nä jag vill inte stå i skuld till dig. Jag tror inte så ofta att det är det första som är problemet utan det andra. I alla fall säger min magkänsla det och den brukar inte strejka så ofta.

Då återstår det andra som den vanliga känslan och varför dyker den upp hos personerna som blir erbjuden en hjälpande hand. Vet faktiskt inte har ingen bra förklaring och har försökt luska en del utan resultat.

År det kanske så att vi redan från barnsben lär oss att tacka nej, bra karl reder sig själv kanske förklarar en del. År det så besvärligt att få hjälp och gå där ifrån och känna sig fri och belåten, lite tragiskt kan jag tycka om det alltid måste finnas en motprestation till en prestation.

Jag hoppas och tror att de flesta medmänniskor runt om kring er vill hjälpa er utan ersättning så länge som dom säger det. I annat fall är hoppet ute för mänskligheten, men det är klart kommunikation är kanske det svåraste som finns.

Men lova mig nästa gång du blir erbjuden hjälp ta mot den och strunta i att du måste tänka ut något som gengäld, njut av livet i stället. Den som erbjudit dig hjälp får stå sitt kast om han inte satt prislapp på det innan du tackade ja. Det mest troliga är att han/hon inte har det.

Peace Love och Löparskor!