Att det ska var så svårt för mig... ibland

Jag vet att det bara är att bestämma sig, jag kan alla knepen, dieten, avhållsamheten och träningen. Lik förbannat går jag upp upp upp i vikt. Nu är jag nästan tillbaka på 100 kg. Vad hände där vid 84 kg så nära min målvikt men nu så aplångt ifrån.

Jag vantrivs i min övervikt har svårt med kläder då jag rensade garderoben rejält vid min nedgång. Men ändå hittar jag inte motivationen att ta tag i det det med energi in. Jag var i ett riktigt flyt i maj då jag rasade i vikt. Sen kom en sådan där eländig mörk period i mitt sinne och jag var otröstlig i godisväg.

Börjar inse att när det tunga sinnet river i mig så tappar jag motivationen för min vikt vilket går ut över livet familjen och min träning. Kallas ondcirkel för så fort jag börjar närma mig 90 kg sträcket så mår jag så mycket bättre i både sinnet och själen. För att inte tala om att hela världen blir så mycket ljusare.

I alla fall träningen i gymet gick bra idag så nu sitter jag här med en darrande glad lekamen. Blev ingen löpning då .... ja ni vet tånageln men försökte röra på mig med lite hoppsa steg böj i alla kroppen leder för att ladda upp. Det kändes som uppvärmning från någon gammal journal film, fattades bara den där käcka rösten med Stockholms dialekten, heer kommer iidla flickorna på parad med fanan vackert vajande.

Peace Love och Löparskor!