Det gnälls för mycket eller är det ingen som lyssnar!

I mitt jobb händer det titt som tätt att människor börjar prata. Oftast handlar det om privata saker som jag egentligen inte har något med att göra eller har något bot mot. Jag vet inte om det har med att människan känner sig sedd och bekräftad av beröring men något händer.

 Efter en stund så smyger sig en liten osäkerhet in och jag brukar poängtera att jag har tystnads plikt, vilket inte alltid har påverkan på deras rädsla i rätt riktning. Så samtalet går ner i i snacka väder läge. En stund senare så är vi tillbaka i det förtroliga samtalet. Vilket oftast innebär 'jag' lyssnar och förstår då det alltid själsligen berör mig på något sätt.

Mer och mer har jag förstått att det är inte de svar jag ger till människan som är det viktiga utan att jag lyssnar. Det viktiga för samtalet är att jag faktiskt försöker förstå även om det gäller en granne som inte sköter sig, barn som bråkar, en hustru som inte vill, semester som blev skit eller en hund som skäller.

Hört utifrån uppfattas säkert detta som 'bara' gnäll och oviktigt i perspektiv av världs svält. krig, skottlossning i en mellan stor svensk stad eller en politiker som missat att läsa på. Eller så har vi bara glömt bort att lyssna på varandra hemma vid matbordet.

Jag kan inte lösa några äktenskapliga kriser, barn som slåss i skolan eller andra djupa kriser det har jag ingen utbildning för. Men jag kan i alla fall vara medmänniska och örsöka förstå för annars blir det bara gnäll då ingen lyssnar.

Peace Love och Löparskor!