ibland är bloggande som middagsmat

Ibland funderar jag och funderar, skriver en rad och raderar. Bläddrar lite i tidningen, kliar på hunden, tar en kaffe eller något annat smaskigt. Det vill liksom inte rinna till den där nerven och ivern att skriva då det bara flyter och tid och rum försvinner.

På samma sätt är det med familjen Scheutz existentiella fråga varje dag...... vad ska vi äta till middag. Det är ett lika hett samtalsämne som Orkanen Sandy just nu, dock klarar vi oss från 4 meter högre vattenstånd i vår trädgård. Vi har provat det mesta för att öka motivationen, mattidningar, veckoplanering, spontanköp, fråga barnen vad dom vill ha osv. Inget har egentligen inte givit någon större boost i middagsplaneringen.

Den sista utposten är 'matkasse' en sådan däringa modern variant du beställer i affären med recept ingredienser i. Nu bor vi ju lite på landet så våran variant får vi hämta i affären. Jag känner dock att jag redan från början är skeptisk att någon annan än familjen ska bestämma vad vi ska äta. Ser redan nu framför mig barnen gallskrik efter köttbullar och makaroner 8 dagar i veckan av sju möjliga.

Nä jag vill ha något mer drastiskt i mitt liv så som bli vegetarian men så är jag ju en rastlös skäl och vill prova allt. Får se om jag lyckas övertala hustrun denna vecka, över min döda kropp är argumentet just nu. Inte världens enklaste förhandlingsläge.

Peace Love och Löparskor!

Livet är fullt med all måsten att lära sig

Inte allt för sällan så reflekterar jag över min egen tonårstid, när jag konfronteras mina barns oförmåga att ta åt sig livets måsten. Vad är då dessa måsten att ta till sig som är så viktiga att få med sig innan barnen flyttar hemifrån?

När jag var barn / ungdom så slet jag med följande i kronologisk ordning

1. Sluta med napp
2. Lära sig simma och cykla
3. Knyta skorna själv
4. Plocka undan efter sig när jag ätit
6. Städa sitt rum (när jag lekt färdigt så städa undan innan jag börjar på något nytt)
7. Lära sig nationalsången
8. Duscha utan att någon påminner mig
9. Bära ner sina smutsiga kläder till tvättstugan (överkurs att själv tvätta men ger plus poäng)
10. Plocka ur diskmaskinen och städa för att få veckopeng
11. Steka pannkakor
12. Bordskick och etikettsregler
13. Lära sig föra i pardans

Inser att detta bara är ett axplock av viktiga saker som är så viktiga så dom kan kallas för existentiella. Det vill säga dom kommer för alltid vara viktiga och existerar för att vi ska kunna leva i ett samhälle.

Idag är jag själv fanbärare för att socialisera mina barn vilket innebär tjat tjat tjat tjat tjat. Det är något jag själv känner igen från min uppväxt. Viljan fanns där men inte minnet i nuet, hela kroppen liksom bubblade av allt annat än måste göra. Rastlöshet och sugrörs seende och en fantastisk förmåga att försöka uppfylla mina tjatande föräldrar präglade min barndom. Det ser jag inte alls hos mina barn vilket är skönt.

Jag inser nu idag hur lite av dessa existentiella värden som har bestått så det gäller välja sina strider. Lever på hoppet att barn inte gör det jag tjatar om utan det jag gör. Är dock helt övertygad om att mina barn inte kommer ha napp vid första kyssen.

Peace Love och Löparskor

Babbel radio vart jag än vänder mig

Vissa dagar fungerar det alldeles utmärkt att ha tjattret i bakgrunden. Det spelar ingen roll vilken kanal som väljs samma bakgrunds babbel. Smått hysteriska röster som försöker överrösta varandra, vem orkar lyssna aktivt på det. I bland undrar jag om det finns någon röd tråd, något dom vill förmedla förutom att spela musik mellan blurret.

Det gäller framförallt de kommersiella kanalerna som jag kan sätta stort likhetstecken framför. Vår licens finansierade programleverantör ligger inte långt efter. Visst det är skillnad på programmen Morgonpasset och P3 Dokumentär men framförallt morgonprogrammen i P3, Rix FM, Mix Megapol osv är otäckt lika.

Kanske är det som är hela grejen men nu är det dags för något nytt tycker jag. Börjar bli för gammal dags att välja P1 kanske. Eller så är det bara en sådan där dag du det är dags att dra ner gubbkepsen och  gnälla vidare.

Peace Love och Löparskor!

Valfrihet till förbannelse

Vet inte om det bara är jag eller om det finns fler där ute som börjar sno in sig i alla val som ska göras. Jag kan göra listan hur lång som helst vilka 'viktiga' val som måste göras för att vår framtid ska bli så gynnsam som möjligt. Med ordet gynnsam inrymmer begreppen billigare, service mot kunden, mer pengar i framtiden och säkert minst 10 fler fördelar.

Inflationen i valfrihet har pågått minst två decennier men har det verkligen blivit billigare för att vi tex har flera telefonbolag att välja mellan, fler apotek eller el-leverantörer? Handen på hjärtat finns det någon som kan peka på just detta blivit mer gynnsamt?

Okej jag köper att tex telefoni har blivit billigare per minut i prislistorna och till viss del helt gratis. Men går det 'bara' att ringa med ett telefonabonnemang. Kan inte säga att jag kollat så noggrant men jag är tveksam. Min faktiska kostnad för detta går upp för varje år sett. Sen får jag så mycket mer tjänster varje år så jag ska inte klaga, men jag utnyttjar dom inte.

Nu finns det säkert någon läsare som kan plocka fram statistik som säger motsatsen, vilket det allt som oftast gör, beroende vilket synsätt du anammar. Jag kan inte säga att jag inte bidragit till utvecklingen för även jag har utnyttjat min rösträtt och får egentligen stå mitt kast. Men jag blir så otroligt trött på att välja under parollen gör du det inte så får du ingen pension, detta är viktigt, vi är så mycket bättre än konkurrenterna, vill du inte framtids säkra din TV, bla bla bla.

Jag vet att våra val samtidigt bygger våra varumärken vilka vi är eller vill vara utåt. Måste bara ha är ett mantra i mitt liv som jag inte är så stolt över, men ack så svårt att ta sig ur.

Nu har jag i alla fall satt ner foten så fort telefonförsäljarna ringer, jag möter dom i gallerier, i den lokala mataffären, är svaret alltid det samma. Inte intresserad jag har bundet abonnemang, avtal  eller vad det nu gäller. Om det nu blir 100 kronor billigare på hit eller dit, så jag orkar inte med den ständiga jakten på smarta val.

Tänk om vi nu kunde lägga ner lika mycket resurser på vår miljö vi lever i och mina barn ska växa upp i och förvalta!?

Dags att gå till gymet efter det att jag 'bara' har valt el-leveratör, pensionsplacering, telefoni, bank, matvaruaffär, bensinbolag, datorleverantör, livsstil, Google eller Internet explorer, FB eller inte, Via eller Ajax, Svenskt kött eller Danskt, Audi eller Volvo, Tax eller Labrador, GI eller LCHF, Cross Fit eller inte, fotboller eller innebandy, tjej eller kille, svart eller vill.......

Gahhhh dags att släppa taget om det materiella och börja leva livet och söka andra världen här i livet!!

Peace Love och Löparskor!

Livet med oknådat bröd och konsten att ha dåligt humör!

Det är alltid roligt att prova på nya saker som det här med oknådat bröd som jag inte hade aning om att det existerade. Perfekt när jag måste baka men inte orkar typ efter en hel dag med rygg och benknåd.
Konsistensen blir lite som chiabatta bröd vilket jag lätt kan stå ut med till frukostlatten, det sist nämnda är i sådan mängd att jag nu kallas för lattemannen av mina vänner. Jädrans tur att det inte är lattemamma men det har träningen i alla fall satt stop för =) Här är i alla fall receptet .

I morse hände det otänkbara jag trycker på kaffemaskinen för en dubbel espresso och det surrar, bönerna är slut, fyller på trycker igen, jaha vattnet tar slut bara att fylla på, trycker igen och efter första espresson sump lådan är full. Det får mig lätt att tappa fattningen framför allt på morgonen och det är tur att hela huset sover.

Jag är normalt sätt en rätt lugn och eftertänksam typ men jag har ett sjuhellsikes humör under vissa korta utbrott. Detta har även barnen upptäckt med orden nu är pappa sådär sur igen. I alla fall morgonens i mitt tycke banala händelse fick mig i alla fall att lista min topp 5 angry management. Håll i er

1. Bilkörning, ja nästan ingen kan köra bil i detta land om jag är trafikpolis

2. Morgonkaffe, lider oftast av svåra sviter morgon humör innan kaffet, botas lätt tack och lov

3. Dammsugning och inte damsugning som jag skrev i småskolan utan att förstå det roliga i det (ordblind). Finns få saker som är så ångest framkallande, det fastnar över allt, munstycket åker av, fullt med skit  i röret listan kan göras lång.

4. Missade födelsedagar, eller annat viktigt hos mina vänner vilket faller tillbaka på mig själv i grym besvikelse.

5. Barnen gör inte rent efter sig i badrummet, jo jag är pedant och vill ha grym ordning omkring mig. Anser att saker kommer bort och blir förstörda annars. Har i stort sett givit upp detta då barnen kom till världen utom på ett ställe toalett och badrum, ja i alla fall mitt badrum.

Kör hårt en fredag som denna och nästa gång ni blir fly förbannade så finns det i alla fall en till som blivit det och kan hålla er i handen.

Peace Love och Löparskor!

Det gnälls för mycket eller är det ingen som lyssnar!

I mitt jobb händer det titt som tätt att människor börjar prata. Oftast handlar det om privata saker som jag egentligen inte har något med att göra eller har något bot mot. Jag vet inte om det har med att människan känner sig sedd och bekräftad av beröring men något händer.

 Efter en stund så smyger sig en liten osäkerhet in och jag brukar poängtera att jag har tystnads plikt, vilket inte alltid har påverkan på deras rädsla i rätt riktning. Så samtalet går ner i i snacka väder läge. En stund senare så är vi tillbaka i det förtroliga samtalet. Vilket oftast innebär 'jag' lyssnar och förstår då det alltid själsligen berör mig på något sätt.

Mer och mer har jag förstått att det är inte de svar jag ger till människan som är det viktiga utan att jag lyssnar. Det viktiga för samtalet är att jag faktiskt försöker förstå även om det gäller en granne som inte sköter sig, barn som bråkar, en hustru som inte vill, semester som blev skit eller en hund som skäller.

Hört utifrån uppfattas säkert detta som 'bara' gnäll och oviktigt i perspektiv av världs svält. krig, skottlossning i en mellan stor svensk stad eller en politiker som missat att läsa på. Eller så har vi bara glömt bort att lyssna på varandra hemma vid matbordet.

Jag kan inte lösa några äktenskapliga kriser, barn som slåss i skolan eller andra djupa kriser det har jag ingen utbildning för. Men jag kan i alla fall vara medmänniska och örsöka förstå för annars blir det bara gnäll då ingen lyssnar.

Peace Love och Löparskor!

Svårt att inte lägga sig i

Det är märkligt, är jag inte fotbollspappa så är jag gymnastikpappa. Jag kan inte riktigt låta bli att engagera mig i mina barns sportutövande. Undrar hur det låter i andras öron egentligen, det är meningen att det ska var uppmuntrande, men kan nog rejält feltolkas. I alla fall tror jag det så jag försöker dämpa det mesta av det och viskar hellre till barnen i vätskepausen. Ville inte bli en farsa som kommenterar allt och ringer till lagledaren på helgen för att diskutera laguttagningen.

Mitt mål är att mina barn så länge som det bara går, helst över tonåren, aktiverar sig och rör på sig. Sen vilken idrott det är kommer inte att spela någon roll jag kommer vara lika engagerad, peppande och komma med små tips. Det viktiga är inte att dom tar SM-Guld utan finns med i närvarolistan men jag vill gärna att dom utvecklas utifrån sin egen förmåga. Där av tipsen som t.ex. att Nathalie inte använder magmusklerna när hon gör volter eller att Carl inte rör sig mot mål när han vill ha en passning i fotboll.

Att 'se' barn och engagera sig är viktigt oavsett sport eller läxor är jag övertygad om, sen tror jag att tränaren alltid har första och sista ordet. Men att springa runt som fotbollsknatte, typ undertecknad för 100 år sedan, och inte veta vad 'libro' är gör inte att det blir roligt. För vad händer tränaren tar av en av plan, för att han tror jag inte kan spela för att jag jönsar runt och chansar på vad 'libro' är på plan.

Vi kan alltid hoppas att Idrott i vilken form den än utövas 'bara' är en lek men även barn vill vara bäst nu för tiden, och det toppas lag av 6-7 åriga fotbolls spelare. Tyvärr undgår inte stjärnglansens favörer våra barn utan det är målet även för en knatte. Så det är skönt att mina barn inte alltid lyssnas på sin far, hoppas det även gäller laguttagningar och kommentarer från lagkamrater. Det är en svår konst att vara tränare idag så att alla får vara med.

Peace Love och Löparskor!