Inte bara ont att ha ont

När jag väl tog beslutet att omskola mig till en näring som ligger närmare de värden i livet jag tycker är viktiga. Bestämde jag mig för att vad som än händer måste jag försöka hitta det positiva i situationen. Genom åren har jag allt för lätt känt mig som ett offer för omständigheterna och särskilt då när saker och ting inte blivit enligt plan.

Vad gör jag då när jag efter snart 6 veckor fortfarande är förkyld och nu så pass att jag knappt kan prata, hemska tanke. Ett sätt att sysselsätta mig är att gå igenom allt jag tror mig missat på TV. Då är svtplay.se en guldgruva i stora mått och en grund för ny input, lärande och reflektion.

Efter en del sappande mellan vetenskapsprogram, kriminalserier och nyheter så landar jag i soffan med Herr Skavlan och diverse gäster. Kvällens program handlar om det Norska skidundret. Visste ni att majoriteten av Norges guldmedaljörer i VM och OS kommer från samma län i Norge. Jag hade ingen aning om det och det är lätt att hamna i diskussioner om genetik, hemliga träningsmetoder och doping för att hitta en enkel förklaring till detta.

För att inte göra detta inlägg sju sidor långt så kan jag sammanfatta den svensk som studerat och skrivit en bok om det Sverker Sörlin. Tänk dig att du lever och växer upp i en miljö där du tar skidorna till skolan, till jobbet, kompisarna, på första träffen med flickvännen och till tvättstugan i värsta fall. Är det då konstigt att en del av dessa människor blir duktiga skidåkare i jämförelse med till exempel storstadsbor?

Klart det inte är och det påminner mig om mina uppväxtår som alltid kantats av transport med egen energi som input. Jag växte upp 3 km från närmsta kompis och 5 km till bussen som tog mig de två milen till skolan och stadens magiska land. Det var aldrig någon diskussion om skjuts i bil ville jag någonting så fick ja ta mig dit. Antingen med cykel, till häst, till fots eller varför inte springa. Detta skedde året runt i ur och skur oavsett väder. Jag har svurit många gånger över grusprickiga blöta byxor, släpandes av cykel på oplogade vägar, njutit av under bart vår regn och vackra sommar kvällar.

Allt detta har bidragit till min förmåga att så lätt komma igång att träna och njuta av det. Även min syn på vad långt är, har slipats av detta, 5 km är inte långt att gå när man gör det 222 dagar om året eller mer. Fyra mil är ingen skillnad tar bara lite längre tid när man är van att cykla fram och tillbaka till jobbet.

Det slår mig då där med Skavlan i soffan att vad är det för arv jag lämnar till mina barn. Det skjutsas hit och dit, minsta motstånd så är pappa där och fixar och trixar. Ingen bra utveckling för barnens grundkondition i alla fall. Å andra sidan önskade jag att stigarna i skogen asfalterades när jag var 3 år så allt har sin tid. Helt klart borstar jag betydligt mer för mina barn än mina föräldrar gjorde avseende transporter.

Jag är helt övertygad om att det måste bli en förändring runt detta för barnens väl och ve. Frågan är om barnen tycker det är lika viktigt, vi får väl se?

Peace Love och Löparskor!