Rosa dubbskydd

Tänk att ett par rosa dubbskydd kan vara så enerverande i 5km. Så fort jag kom det minsta ikapp så försvann dom på lätta steg rund nästa krök. Hur jag än bet ihop och tänkte kan ju fxx inte bli slagen av en tjej. Men det kunde jag och tur var väl det för det kommer bli fler gånger.

Tack Anna för god farthållning idag du gjorde ett jätte jobb i den djupa snön. Ser fram att plågas resten av vintern också =)

Peace Love och Löparskor!

Förfärlig halsbränna och griniga hundar

Är det inte det ena så det andra som småbarnsförälder. Idag skulle vi ha varit norr om Örebro närmare bestämt Dylta Kvarn, för att träffa goda vänner och dricka glögg. Tyvärr insjuknade barnbarnet i vinterkräk sjukan så det hela fick blåsas av i morse.

I dag var det friskt ute efter en kall natt som lutade ned mot -20 grader. Vädret var så inbjudande på morgon kulan när jag steg upp och koka kaffe, att hundarna vägrade gå ut för morgon toaletten. Dom stirrade bara på mig och blicken sa allt, gå ut och ställ dig och pinka själv du gubb-xxxxxx.

Själv har jag gått och ojjat mig över att inte kunna löpträna idag som var inplanerat. Hallsbränna stavas besvären, så jag kom lindrit undan jämfört med barnbarnet i fråga. Så om allt blir som planerat och det inte är -23 så blir det ut och röra på lekamen i morgon.

Kom ihåg att ta det försiktigt mina kollegor har haft en hektisk helg med båda trafikolycka och lägenhetsbrand.

Peace Love och Löparskor!

Win win eller whine whine situation

Jag vet att det inte är riktigt legalt att vara negativ och klaga. Var inte så neggo, sluta klaga, sur gubbe eller andra liknande floskler slänger vi omkring oss. Men har ni funderat på om det inte kan vara så att det egentligen är en övertrycks ventil för själen? Visst det går att fastna i ett mantra som sedan blir en själv uppfyllande profetsia.

Möter det ofta hos mina patienter att dom vill 'gnälla' lite och att någon lyssnar utan att ge några råd. Som man är det svårt att inte automatiskt koppla på problemlösnings mekanismen och överösa patienten med lösningar. Men om ingen lyssnar så är det nog lätt att fastna i negativa grubblerier, det ges aldrig chansen att lätta på trycket.

Jag tror att det kan gå från Whine Whine- till Win Win situation om du lånar din vän din uppmärksamhet för någon minut. Vem vet nästa gång kanske det är din tur att ha en tryck kokare i själen.

Peace Love och Löparskor!

Är vi blyga att ta hjälp eller vill vi inte vara till besvär

Det är lite märkligt tycker jag det här med hur människor reagerar när jag erbjuder mig att hjälpa dom. I tio fall av tio så tackar dom jag men ändå nej. För när det kommer till kritan så bokar dom ingen tid eller helt enkelt inte dyker upp.

Hmm hur ska jag tolka det finns två sidor som jag ser det. Urk du är ingen jag någonsin vill ska hjälpa mig eller nä jag vill inte stå i skuld till dig. Jag tror inte så ofta att det är det första som är problemet utan det andra. I alla fall säger min magkänsla det och den brukar inte strejka så ofta.

Då återstår det andra som den vanliga känslan och varför dyker den upp hos personerna som blir erbjuden en hjälpande hand. Vet faktiskt inte har ingen bra förklaring och har försökt luska en del utan resultat.

År det kanske så att vi redan från barnsben lär oss att tacka nej, bra karl reder sig själv kanske förklarar en del. År det så besvärligt att få hjälp och gå där ifrån och känna sig fri och belåten, lite tragiskt kan jag tycka om det alltid måste finnas en motprestation till en prestation.

Jag hoppas och tror att de flesta medmänniskor runt om kring er vill hjälpa er utan ersättning så länge som dom säger det. I annat fall är hoppet ute för mänskligheten, men det är klart kommunikation är kanske det svåraste som finns.

Men lova mig nästa gång du blir erbjuden hjälp ta mot den och strunta i att du måste tänka ut något som gengäld, njut av livet i stället. Den som erbjudit dig hjälp får stå sitt kast om han inte satt prislapp på det innan du tackade ja. Det mest troliga är att han/hon inte har det.

Peace Love och Löparskor!

Finns det liv fins det hopp.... men smärta då är det stop

Finns det liv finns det hopp men finns det smärta så är det stop.

Så kan jag sammanfatta min erfarenhet av de patienter som går på behandling hos mig med kronisk smärta. Visst dessa patienter lever på hoppet varje dag att hitta ett sätt att slippa detta djuriskt onda som gnager deras kropp 24/7. För så mycket har jag förstått att det gör så ont att det inte går varken att se eller tänka förbi. En kvinna sa en gång att smärtan blir som ett fängelse där du försöker stå så stilla som möjligt och inte röra dig, för gör du det så gör det bara ännu mer ondare. Det gör till och med ont när jag sover

Dessa patienter kan jag knappt hjälpa och än mindre bota men dom hittar mig tack vare att de har svårt att få förståelse för sina problem i den traditionella vården.

Jag slutar aldrig att förvånas över den kraft och energi som dom uppbådar för att ta sig genom sin vardag. Visst den traditionella vården är organiserad för att hitta fel och lösningar så dessa patienter hamnar lite utanför. Det är precis som dom pratar ett helt annat språk. En förändring är på gång tack och lov och det forskas mycket  kring begreppet smärta men det går olidligt långsamt.

Under tiden får dessa patienter gå hos mig för att få den lilla smärtlindring dom kan ta mot genom koppens egna hormoner. Jag kommer härmed fortsätta att glädjas åt att min stukade fot inte är värre än vad den är. Trots att jag fortfarande har ont efter snart 8 veckor.

Peace Love och Löparskor!

ibland är bloggande som middagsmat

Ibland funderar jag och funderar, skriver en rad och raderar. Bläddrar lite i tidningen, kliar på hunden, tar en kaffe eller något annat smaskigt. Det vill liksom inte rinna till den där nerven och ivern att skriva då det bara flyter och tid och rum försvinner.

På samma sätt är det med familjen Scheutz existentiella fråga varje dag...... vad ska vi äta till middag. Det är ett lika hett samtalsämne som Orkanen Sandy just nu, dock klarar vi oss från 4 meter högre vattenstånd i vår trädgård. Vi har provat det mesta för att öka motivationen, mattidningar, veckoplanering, spontanköp, fråga barnen vad dom vill ha osv. Inget har egentligen inte givit någon större boost i middagsplaneringen.

Den sista utposten är 'matkasse' en sådan däringa modern variant du beställer i affären med recept ingredienser i. Nu bor vi ju lite på landet så våran variant får vi hämta i affären. Jag känner dock att jag redan från början är skeptisk att någon annan än familjen ska bestämma vad vi ska äta. Ser redan nu framför mig barnen gallskrik efter köttbullar och makaroner 8 dagar i veckan av sju möjliga.

Nä jag vill ha något mer drastiskt i mitt liv så som bli vegetarian men så är jag ju en rastlös skäl och vill prova allt. Får se om jag lyckas övertala hustrun denna vecka, över min döda kropp är argumentet just nu. Inte världens enklaste förhandlingsläge.

Peace Love och Löparskor!

Livet är fullt med all måsten att lära sig

Inte allt för sällan så reflekterar jag över min egen tonårstid, när jag konfronteras mina barns oförmåga att ta åt sig livets måsten. Vad är då dessa måsten att ta till sig som är så viktiga att få med sig innan barnen flyttar hemifrån?

När jag var barn / ungdom så slet jag med följande i kronologisk ordning

1. Sluta med napp
2. Lära sig simma och cykla
3. Knyta skorna själv
4. Plocka undan efter sig när jag ätit
6. Städa sitt rum (när jag lekt färdigt så städa undan innan jag börjar på något nytt)
7. Lära sig nationalsången
8. Duscha utan att någon påminner mig
9. Bära ner sina smutsiga kläder till tvättstugan (överkurs att själv tvätta men ger plus poäng)
10. Plocka ur diskmaskinen och städa för att få veckopeng
11. Steka pannkakor
12. Bordskick och etikettsregler
13. Lära sig föra i pardans

Inser att detta bara är ett axplock av viktiga saker som är så viktiga så dom kan kallas för existentiella. Det vill säga dom kommer för alltid vara viktiga och existerar för att vi ska kunna leva i ett samhälle.

Idag är jag själv fanbärare för att socialisera mina barn vilket innebär tjat tjat tjat tjat tjat. Det är något jag själv känner igen från min uppväxt. Viljan fanns där men inte minnet i nuet, hela kroppen liksom bubblade av allt annat än måste göra. Rastlöshet och sugrörs seende och en fantastisk förmåga att försöka uppfylla mina tjatande föräldrar präglade min barndom. Det ser jag inte alls hos mina barn vilket är skönt.

Jag inser nu idag hur lite av dessa existentiella värden som har bestått så det gäller välja sina strider. Lever på hoppet att barn inte gör det jag tjatar om utan det jag gör. Är dock helt övertygad om att mina barn inte kommer ha napp vid första kyssen.

Peace Love och Löparskor